hedonism

FÖRORD

Den här texten var ursprungligen en uppsats i tillämpad etik (2p inom praktisk filosofi A) som jag skrev vid Stockholms Universitet våren 1999. Denna version är nedkortad och aningens modifierad. Uppsatsen behandlar frågan om vad en tillämpad teleologisk etik bör få för konsekvenser för vår vana att föda upp och äta andra djur. Texten är till sin form en utvidgad kritik av filosofen Torbjörn Tännsjös förespråkade utformning och tillämpning av hedonistisk utilitarism. Framför gärna tankar och kritik av uppsatsen i min gästbok eller via e-post.

INLEDNING

Redan 1789 uttryckte Jeremy Bentham: “Frågan är inte ´kan de resonera?´, inte heller ´Kan de tala?´utan ´Kan de lida?´”. Bentham var en av de tidigaste filosoferna att inkludera även andra arter i den moraliska sfären. Endast förmågan att känna välbehag och smärta var enligt honom giltiga moraliska kriterier. Trots detta var Bentham inte vegetarian. Han försvarade sig med att säga: “Det finns ett mycket gott skäl till att vi tillåter oss att äta sådana av dem som vi tycker om att äta. Vi har fördel av detta, och de har inga nackdelar. De saknar alla de utdragna förväntningar om framtida elände som vi kan lida av.” Men diskussionen kring hur vi med en icke-artpartisk konsekvensetik bör förhålla oss till djur pågår alltjämt. Texten kan ses som ett inlägg i den diskussionen.

SYFTE OCH METOD

Jag syftar till att besvara frågan om det är kompatibelt med hedonistisk utilitarism att föda upp och äta djur. I detta syfte utgår jag främst från moralfilosofen Torbjörn Tännsjö. Han är hedonistisk utilitarist och förespråkar fortsatt djuruppfödning. Min argumentation byggs upp av kritik mot såväl preciserade varianter av hedonistiska premisser, som faktiska och potentiella tillämpningsförslag.

HEDONISTISK UTILITARISM OCH VEGETARIANISM

Hedonistisk utilitarism säger att man alltid bör handla på ett sådant sätt att man maximerar lycka och minimerar lidande. Följaktligen blir kriteriet för att ingå i den moraliska sfären att kunna uppleva lycka och lidande. Knappast någon med den minsta insikt i kognitiv etologi och fysionomi skulle kunna hävda att detta är för människan artspecifika egenskaper. För den klassiska hedonisten är det med denna bakgrund en empirisk fråga om vi bör äta djur. Om världen totalt sett blir mindre lycklig av djurätande bör vi naturligtvis inte göra det. Men om världen totalt sett (eller genomsnittligt) blir mer lycklig av fritt djurätande eller ett selektivt djurätande är det följaktligen korrekt.

TORBJÖRN TÄNNSJÖS STÅNDPUNKT

I texten Utilitarism och vegetarianism, skriver Tännsjö att den nya djuretiska insikten innebär att vi inte får plåga djur, inte utnyttja djur för vilka som helst syften o.s.v. Han har dessutom i ett flertal andra texter (ex. Nazism mot fattiga och djur) proklamerat sitt avståndstagande från speciesism dvs antagandet att arttillhörighet skulle ha ett intrinsikalt värde och inte individers faktiska egenskaper. Detta ställningstagande innebär dock inte menar Tännsjö, att vi inte kan fortsätta äta djur. Han menar att detta är en naturlig konsekvens av sitt antagande om att det finns två sätt på vilka vi kan förbättra världen; dels genom att göra existerande varelser lyckligare (mindre olyckliga), dels genom att skapa nya lyckliga varelser. Djuruppfödning kan givet detta innebära en större totallycka än om vi hade haft mycket färre djur även om dessa skulle kunna antas leva bättre (ha en högre genomsnittlig lycka). Tännsjö menar exempelvis att det är bättre med 1 miljon individer som var och en har en genomsnittlig lyckonivå på +10 lyckoenheter, framför 100 000 individer som var och en har en lyckonivå på +50 lyckoenheter.

Mina invändningar mot Tännsjös ståndpunkt kan ses ur två aspekter: 1) kritik mot grundpremisserna för Tännsjös hedonism 2) kritik mot tillämpningsförslagen av grundpremisserna.

KRITIK MOT TORBJÖRN TÄNNSJÖS VAL AV HEDONISTISKA GRUNDPREMISSER

Tännsjös variant av hedonism där endast totallyckan är väsentlig menar jag är tveksam. Om vår moraliska förpliktelse är att maximera lycka på detta sätt, är det som jag ser det orimligt att komma till någon annan slutsats än att vi bör skapa möjligheter för råttor och andra smådjur, som visserligen kanske inte uppnår någon extrem lyckonivå men som samtidigt kan reproducera sig enormt och leva väldigt många per enhet land/hav, att “ta över världen” (Ex: 25 miljarder råttor och skalbaggar som har en snittupplevelsenivå på + 0,5 är mer önskvärt än 1 miljon individer som har en snitupplevelsenivå på + 1 000). Det är inte rimligt att utgå från det totala intresset när det enda som finns är individuella intressen.

Givet att vi accepterar totallyckoidealet, menar jag att det är teoretiskt möjligt att föreställa sig en situation där djuruppfödning ger en högre maximallycka än vad utebliven djuruppfödning skulle kunna tänkas ge. Men trots detta menar jag att hedonistisk utilitarism bör leda till ett avskaffande av djuruppfödning. Att maximera lycka behöver inte nödvändigtvis vara detsamma som att maximera totallyckan. Genomsnittslyckan, modifierad genomsnittslycka eller ett system med kvalitativa prioriteringar av lycko- eller lidandenivåer är andra tänkbara utgångspunkter för lyckomaximeringsmålet.

Dock, en hedonistisk utilitarism där genomsnittslyckan är föremål för ett etiskt måttsystem, har även den väldigt kontraintuitiva följder. Låt oss exempelvis anta två världar; A och B. Värld A består av en individ med en lyckonivå på +10. Värld B består av 1 miljon individer som alla är lyckliga, men där genomsnittslyckan ligger på +9 med avvikelser på +/- 5. Postulatet om genomsnittslyckan ger den kontraintuitiva slutsatsen att värld A är bättre. Exempelvis innebär postulatet att värld B skulle bli komparativt sämre om fem individer tillkom som alla hade en lyckonivå på +8 lyckoenheter var. Om vi dessutom antar (rimligt) att var och en är etiskt förpliktad att handla på ett sådant sätt att genomsnittslyckan ökade, då skulle mord på de som är under genomsnittligt lyckliga men dock lyckliga kunna vara etiskt förpliktigande (Givet att alternativa handlingsförslag i sammanhanget ter sig orimliga). Vilka modifikationer kan man tänka sig för att reducera dessa kontraintuitiva handlingsförslag som är konsekvenser av de lyckomaximeringsmål som angivits? Eller är det överhuvudtaget möjligt att finna några sådana modifikationer? En möjlig modifikation är J.Narvesons (Morality and utility, Baltimorer, 1967, sid 46-50) förslag till “person affecting utlitarianism”. Förslaget innebär att vi bör skapa lycka hos existerande individer inte skapa lyckliga individer. Men ponera att vi exempelvis har möjlighet att trycka på två knappar; A och B. Vi får bara välja en knapp. Världen består av 2 individer. Att trycka på A leder till att en av de två individerna ökar sin lyckonivå med +1 enhet. Att trycka på B innebär att 3 miljoner individer tillkommer världen och alla dessa individer lever ett liv med en genomsnittlig lyckonivå på +500. Det verkar vid denna situation orimligt att inte tillskriva möjligheten att skapa nya lyckliga människor något komparativt värde. Jag menar att det är ett större ont att ´beröva´ lyckomaximering´ för existerande och framtida existerande individer än för potentiellt framtida existerande individer. Men det återstår att bedöma hur kommensurabiliteten bör se ut.

Se på denna kedja av skeden:

(potentiell existens) <*> förmodad existens > tillblivelse > existens > döende > icke-existens

Den första kategorin, “potentiell existens”, har alltså enligt mig, ett värde men ett lägre kvalitativt värde i given beslutssituation än existens och förmodad existens bör ha. Den andra kategorin (förmodad existens) är relevant. Här inkluderar jag förväntade existenser. Exempelvis bör vi ta hänsyn till de individer som förmodas befolka jorden om 200 år. I kedjan är det rimligt att den centrala kategorin “existens” anses positiv. Av den enkla anledningen att de flesta av oss väljer den. Detta innebär att det är dåligt att döda kännande varelser. Men då torde det väl följaktligen vara väldigt bra att skapa nya kännande (lyckliga) varelser (potentiell existens)? Jag tror inte det är så givet. Dåligt och bra för vem? Jo för den upplevande individen. Men det finns ingen som kan lida förlust av ickeskapade liv. Att gå från en lycka på +10 till +5 lyckoenheter innebär däremot en förlust på -5 lyckoenheter. Kort uttryckt kan man säga att jag menar att det är värre om två existerande individer halverar sin livstid än uteblivandet av en individ. Förlust för någon är värre än utebliven lycka i form av utebliven existens. Men hur denna kvalitativa distinktion bör tillämpas är en annan fråga.

En invändning mot detta resonemang är att om det inte är lika bra att tillföra lyckokvantitet X genom nya individer som genom lyckohöjning hos existerande individer, då måste det ju även finnas skillnad mellan att tillföra lidandekvantitet Y genom nya individer och genom lidandeökning hos existerande individer. Det verkar orimligt att förena “person affecting utilitarianism” med en kommensurabel syn på lycka och lidande menar därmed många. Min motinvändning är att förlustaspekten finns i lyckoökningsvalet men inte i lidandeökningsvalet. Eftersom förlustaspekten inte finns i lidandeökningsvalet är det följaktligen likvärdigt att skapa lidande hos existerande individer som att skapa individer som lider lika mycket.

En strikt form av totallyckoutilitarism ger, som nämnts, att det kan vara rättfärdigat med djuruppfödning i den sköna teorin. Men även med människouppfödning. Målet behöver modifieras och ett rimligt sätt att göra det är alltså en modifierad form av “person effecting utilitarianism”, vilket utesluter ett jämställande mellan existerande individers och potentiellt existerande individers lycka och lidande. Det rimliga är dock som jag ser det att istället för att utesluta potentiellt existerande individers lycka, göra en kvalitativ distinktion mellan dessa. Distinktionen kan förtydligas med att skillnad bör råda mellan förlust av lycka och utebliven lycka. Det förra är kvalitativt viktigare.

Av nämnda skäl menar jag att en rimlig form av hedonistisk utilitarism är oförenlig med djuruppfödning av teorimässiga skäl. Men även av tillämpningsskäl vilket jag argumenterar för nedan.

KRITIK AV TILLÄMPNINGSFÖRSLAGEN AV TÄNNSJÖS UTILITARISM

En viktig invändning mot Tännsjös försvar för djurätande i enlighet med hedonistisk utilitarism är att hans resonemang tenderar att vara artgeneraliserande (trots att han utger sig för att vara motståndare till speciesism). Han särskiljer “människor” och “djur” genom att säga att människor uppfattar sig själva i tiden, har självmedvetande etc. Men detta är en förenkling av verkligheten. Dels är inte alla människor kapabla till avancerat självmedvetande, dels tyder det mesta inom kognitiv etologiforskning på att ett stort antal djur har förmåga till självmedvetande. För att använda Darwins terminologi: “Människan skiljer sig inte från de andra (de högre) djuren i sort, utan i grad”. Och faktum är att det råder stora individuella skillnader främst inom vår egen art. Skillnader som gör att många av de mänskliga individer som vi tilldelar rättigheter har samma nivå av tänkbara moraliskt relevanta egenskaper som många av de icke-mänskliga individer som vi inte tilldelar rättigheter. Tännsjö erkänner detta som ett teoretiskt faktum och säger sig ta avstånd från det. Men han utvecklar inte de självklara invändningar som en icke-artpartisk ståndpunkt bör ha som konsekvens.

Om vi tillåter att föda upp grisar och nötkreatur för att göra köttfärs är det naturligtvis lika utilitaristiskt rimligt att exempelvis göra köttfärs av i detta syfte framställda människor som har ett självmedvetande i nivå med nötkreaturs och grisars (under vissa tillämpningsförutsättningar som exempelvis att de lågt självmedvetna människorna inte sörjs av andra människor).

Att med ojämlikhet som maktredskap föda upp en marginaliserad grupp av människor och sedan döda dessa eller använda dem till försöksverksamhet kan (åtminstone i teoretiska utopier) vara rätt med denna form av klassisk hedonism. Jag menar att det är en konsekvens som är oacceptabel. Vi bör med denna bakgrund modifiera teorin. Tännsjös svar beträffande tillämpning på människor är att det skulle vara svårt att hålla det hemligt för de uppfödda. Men givet att detta hinder inte skulle föreligga så är det följaktligen lämpligt. Och hindret skulle naturligtvis inte föreligga om de uppfödda människorna i fråga inte hade förmåga att avslöja denna hemlighet.

Utöver redan framförda invändningar kan man kritisera Tännsjös slutsats i det att den knappast kan anses vara den mest fördelaktiga. Anta exempelvis att vi skapade institutioner och lagar för att säkerställa att djur föddes upp på ett så bra sätt som möjligt. Och vi lät dem leva ett fullt liv med möjlighet till ett så naturligt liv som möjligt. Efter detta avlivade vi dem på ett så anständigt sätt som möjligt för att de skulle slippa det lidande som en utdragen död förmodligen kan tänkas innebära. Efter detta låter man köttet gå tillbaka till djurriket. Exempelvis skulle de döda kropparna kunna utgöra mat till rovdjur. Den död som rovdjuren åsamkar skulle utebli och ersättas av den mer anständiga slakt som människokontrollerad uppfödning förmodas skulle kunna innebära (Det vore också klokt och utilitaristiskt fördelaktigt om människors kroppar tilldelades rovdjur).

Ett sådant system skulle dessutom garantera att vi inte såg djuren som medel för vår egen välfärd. Tännsjös variant innebär en objektifiering av djur. Denna i sin tur har som sin direkta effekt att djurens intressen tenderar att inte tillgodoses. Även om motförslaget jag angivit ovan, inte är något jag förespråkar, så skulle förslaget som teoretiskt scenario innebära mindre totalt lidande. Dels till följd av de direkta konskvenserna, dels till följd av det indirekta konsekvenserna. Till de indirekta konsekvenserna räknar jag exempelvis hälsoaspekter (Fox, M.A. Deep Vegetarianism, Tempel University Press, 1999, sid 66-76 ), lägre risk för fortsatt objektifiering av djur och i viss utsträckning resursekonomiska fördelar (Cohen, Joel, How many people can the world support, WW. Norton & Co, 1995). De direkta konsekvenserna är att totallyckan uppehålls samtidigt som rovdjurens byten får leva (ökad lycka) istället för att dö en plågsam naturlig död för tidigt. Hänsyn till ekologisk balans bör även tas. Svagheten i mitt exempel är att det verkar vara svårgenomförbart. Och anledningen till att det är det är att vi faktiskt lever i ett speciesistiskt samhälle och människor är knappast intresserade av att öka lycka för djur, åtminstone inte om det innebär någon uppoffring. Men poängen är att denna speciesism som begränsar sannolikheten för mitt motexempel också är anledningen till att förespråkandet av den typ av djuruppfödning som Tännsjö gör med stor sannolikhet är kontraproduktiv.

Vi bör inte endast se till hur en lyckomaximerande idealsituation skulle se ut, utan också sätta detta i relation till hur hög sannolikhet det råder mellan att utföra vissa handlingar för att manifestera en verklighet och att handlingarna får önskat utfall.

En tumregel skulle kunna vara att multiplicera nytta med utfallssannolikhet. I sammanhanget kan vi exempelvis dra paralleller till FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Som förespråkare av någon form av hedonistisk utilitarism anser jag (förmodligen Tännsjö och andra också) att man bör stödja dessa. Men ändå verkar det inte rimligt att säga att åtföljnad av de mänskliga rättigheterna kausalt innebär lyckomaximering. Vi kan exempelvis tänka oss situationer där tortyr av en person kan leda till räddandet av 1000 människor. I detta fall kan tortyr vara rättfärdigat. Men bör vi då legalisera tortyr eftersom det kan tänkas vara lyckomaximerande givet en mängd olika premisser som att friheten inte missbrukas eller vantolkas på många håll? Jag menar att det är att negligera alternativa händelseförlopp och rimliga sidokonsekvenser av handlingarna och besluten. Idag har vi en djurhållning som objektifierar djur till produktionsenheter. Detta är ett faktum som gör den praktiska tillämpningen av exempelvis Tännsjös idé till snarast utopisk.

SAMMANFATTNING

Huvudfrågan i min uppsats har varit huruvida det är rätt att föda upp djur i konsumtionssyfte. Jag har i mitt resonemang kring denna fråga utgått från Torbjörn Tännsjös argumentation. Tännsjös variant av lyckomaximeringsmål där den abstrakta kvantitativa lycko- och lidandenivå är det väsentliga, motsätter jag mig eftersom jag menar att förlust av lycka tillför en kvalitativ aspekt i lyckominskning för existerande individer, vilket inte är fallet med potentiella individer. Vidare kritiserar jag de tillämpningsförslag Tännsjö gör av sin teori när han säger att vi bör föda upp djur för deras eget bästa. Dels påpekar jag att detta med Tännsjös ståndpunkt ger ett, åtminstone i teorin, rättfärdigande av liknande uppfödning av svaga grupper av människor, dels påpekar jag att det är rimligt att ta med utfallssannolikhet av olika handlingar i den utilitaristiska kalkylen. Och till följd av den objektifiering av djur som präglar vår djurhållning, kan ett teoretiskt rättfärdigande av djuruppfödning slå vakt om en obsolet och grotesk hantering av djur istället för att utveckla djurhållning så pass att djur mår bra/är lyckliga. Med denna bakgrund är min slutsats att en rimlig form av praktiserad hedonistisk utilitarism bör leda till ett avskaffande av den djuruppfödning vi har för att få äta kött.

SLUTORD

Denna uppsats berör frågan om tillämpning av teleologiska teorier och precisering av grundläggande teleologiska antaganden. Argumentation till stöd för att teleologisk etik/utilitarism är bättre än alternativen eller argumentation mot uttalad speciesism har uteblivit, då dessa saker inte varit föremål för min analys och argumentation. Dessa saker berörs dock utförligt på övriga sidor.

Hedonistisk utilitarism och vegetarianism

Uppsats i tillämpad etik